Translate

måndag 16 januari 2017

Dygnet skulle ha minst 48 timmar!




Inte lik min fina mamma alls!

Men börjar känna mig väldigt orolig, mamma vill absolut bo hemma, envis är hon!
Men ringer lite då o då och bryter ihop och gråter, hon orkar inte med ensamheten säger hon.
Vi bor i olika städer, men åker till henne så ofta vi kan.
Men nu måste vi åka ännu mer................
Har pratat med henne om att hon kan bo hos oss tex en vecka hemma hos sig själv en vecka......sen hos oss.
Men det vill hon inte alls.
Några dagar hos oss då........ men nej!
hon ska bo hemma!
Men när jag pratar med henne är hon desperat och gråter.
Vet varken ut eller in!
Hon SKA BO HEMMA.......
Och vi ska komma dit.
Men vi har ju annat också.
Inget hinns med känns det som.
Blogga är det ju inte tal om.
Fast nu när jag har några minuter över känns det som en säkerhetsventil med bloggen ,-)

13 kommentarer:

  1. Jag förstår att du har en jobbig tid nu. Det gäller att be om hjälp och inte lägga allt på sig själv. Kan inte kommunen ställa upp med fler timmar och dela upp dem på dagen. Då kanske din mamma inte känner sig så ensam.
    Kramisar

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon har ingen hjälp alls mer än om hon skulle ramla och larma, hon vägrar ha hjälp!
      Vi hjälper henne bara.

      Radera
  2. Ingen lätt ekvation det där att lösa. Att inte vilja ta emot hjälp är väldigt svårt för även om anhöriga finns till hands så har man inte möjligheten att hinna allt. Hur gärna man än vill...

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej man hinner ju inte, fast man måste ju nu.

      Radera
  3. Man måste inte, du gör mer än tillräckligt.
    Det där samvetet kan få oss människor på fall.
    Hon har valt att ha det så här, för hjälp finns ju att få.

    Tycker du är fantastisk som är hos henne så mycket som du är. Åh förstår att det är jättesvårt, kraaaaaaam

    SvaraRadera
    Svar
    1. TACK men hon har varit så klar så länge i huvudet, hon är envis som synden!
      hon är född sån! ,-)

      Radera
    2. Hihi, envisheten kommer man långt på. Usch det är så svårt när man vill så mycket, men inte riktigt räcker till. Jramar till dej

      Radera
  4. Först njuter jag din header, den är underbar!
    När jag läser om din mamma som går i n i glömskans land om jag förstår det rätt så har du en svår situation och att hitta lösningar hon kan känna sig bekväm med är nog inte så lätt. Du har att jobba med i detta! Nu har du inte bett om råd, så jag ger dig bara mina tankar: Kan hemtjänsttillsyn underlätta? Växelvård på ett korttidsboende? Larm? Vet inte om jag minns rätt om du skrivit att hon fått en diagnos? Då kan det vara lättare att gå vidare och få hjälp kanske.
    Tröstekram och lycka till i vad du bestämmer dig för!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja hon har blivit snurrig fort, fast idag var hon klarare än på länge.
      Hemtjänst vill hon inte höra talas om!
      Kortidsboende finns inte på kartan hellre kastar hon sig ut genom fönstret.
      Ska boka tid så dom får kolla upp henne!
      TACK ,-)

      Radera
  5. Så jobbigt, både för dig och din mamma. Inte lätt för någon. Synd att hon inte vill tacka ja till ditt erbjudande, det skulle ju förenkla tillsynen och kännas mindre ensamt för henne.
    I detta fall hjälper nog inga 48 timmars dygn. Fler armar, ben och huvud, däremot.
    /Nu fick jag för mig att du ritar en så´n./
    Dina teckningar är så roligt och trevliga att se på.
    Kram och hoppas att du inte stressar för mycket.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är jättesynd att hon inte vill bo här hos oss en vecka och hemma en, varva så där skulle vara bra, fast hon är så envis, har hon fått något i huvudet så går det inte att rubba, har aldrig gjort.
      Ha haha ja fler armar ben o huvuden skulle vara bra!
      Försöker att inte stressa men är mindre stresstålig efter min utbrändhet.

      Radera
  6. Ajdå, sådana där känslomässiga beslut är svåra. Inte lätt att veta vad som är rätt. Hoppas att ni finner en lösning som passar både er och din mamma på bästa sätt!

    Tröste- och styrkekram
    Christina

    SvaraRadera
  7. Känner hur jobbigt du har det när jag läser. Alla gamla vägrar att ta emot hjälp i början. Kanske de behöver tid att vänja sig. Kommer ihåg hur jag pratade och pratade med min mor innan hon tog emot hemtjänsten. Usch ja, det är inte kul för någon när man kommer dithän. Hoppas du orkar Kram

    SvaraRadera