Translate

onsdag 24 januari 2018

Min katt Randa och jag ,-)




Har varit så stressigt så jag har kopplat av med att hålla på med leran jag vill ta slut på innan stengodsleran ,-)
Gjorde då mig som liten och min katt som jag inte fick behålla!

Så en liten berättelse om min katt och mig ,-)
Jag fick ju inte ha något djur så när två marsvin dök upp  jag var omk 5 årblev jag ju jätteglad fick ha dom i lite mindre än två månader, sen åkte vi på semester och en granne till min kusin skulle passa marsvinen, när vi kom hem skulle pappa åka och hämta, men de var inte kvar fick jag höra.
En granne hade söta kattungar som jag och de andra barnen gärna tittade på.... men någon katt vill mamma och pappa inte ha.
En dag när jag var 7- 8 år hade hon en katt kvar, den var lite äldre en grå.
Den fick jag köpa, mamma och pappa sa JA! ,-)
Vi lekte kurragömma  katten och jag och jag var överlycklig.
Men katten började jama på kvällarna, mina föräldrar förklarade att om den fortsatte jama måste den bort.
Jag låg i sängen och hoppades så mycket att Randa inte skulle jama men hon började .....
efter någon vecka av att jag låg stel av skräck och hoppades att hon skulle vara tyst men hon var det aldrig, så blev det så att mina föräldrar flyttade ut min katt till vår sommarstuga, där bodde hon under vårt sommarhus, min morfar var ofta därute så han gav henne mat, jag fick ha Randa i omkring 2 månader innan hon måste flytta.
Jag stängde av mina känslor för Randa.
När vi bodde där  på sommaren efter hon flyttat dit under våren hade hon blivit en rädd katt, en gång smet hon förbi mig och sprang bort, jag kunde inte klappa henne eller locka henne till mig.
Jag såg henne så gott som aldrig.
Till hösten hade hon fått i sig gift och kom ragglandes in på tomten och dog framför ögonen på min morfar.
Hon begravdes i skogen och jag fick aldrig veta var hon blev begravd .

Jag har gömt minnet av min Randa väldigt väl....det var först för omk ett år sedan jag tänkte på henne.
Då grät jag för första gången mest för att jag tyckte så synd om henne.
Så en glad kattägare i två månader blev jag och en otroligt snäll mysig katt var hon.
Som tyvärr kom till vår familj!
Så som ett minne av minne  fina katt så gjorde jag oss två ,-))


12 kommentarer:

  1. Din skulptur blev väldigt fin men historierna om dina djur desto sorgligare.På något vis så tycker jag det är beklämmande när man tillåter att djuret köps och sedan så "avyttrar" man det ganska så lättvindigt. Nog var det väl förväntat att en katt skulle jama tänker jag... Förstår mer än väl att du fick stänga av dina känslor.

    Kram

    SvaraRadera
  2. Vilken sorglig historia. Men nu kan du glädjas åt ditt verk Randa och jag som förmedlar ett par vänners kärlek så länge det varade. Du gör så härliga saker så fortsätt....

    SvaraRadera
  3. Så tragiskt, så fruktansvärt jobbigt. Jag är en kattvän och tycker att de små liven är så trevliga och speciella. Det måste ha varit så jobbigt för dig som barn att behöva gå igenom detta.
    Vi hade många djur hemma men hundar och katter fick vi inte ha, min mamma var rädd för dom, tills jag var 12 år då hade jag tjatat så min mamma gav med sig och jag fick Sessis, om jag kunde sköta henne själv och det gjorde jag med glädje. Sedan har jag haft katt en stor del av mitt liv.
    Härligt självproträtt av dig och din katt. Du är så duktig.
    Trevlig kväll.
    Kram!

    SvaraRadera
  4. Himla fin skulptur du gjort :) Gillar den verkligen!! Storyn bakom är desto ledsammare måste jag ju säga... Vi hade Katt när jag var mindre, den fick ungar och de försvann till olika hem som brukligt är. Tyvärr så begav sig mamma Katt ut för att leta efter dessa.. Så sas det i alla fall, vet inte riktigt hur det var med detta.
    Ha det gott :))
    Kram Yvonne

    SvaraRadera
  5. Så sorgligt men samtidigt en sådan underbar berättelse. Tyvärr har de vuxna inte riktigt förstått känslolivet, det var rätt hårt, att köra ut katten till sommarstugan, hon blev ju en vildkatt.
    Ja, jag som är kattälskare, hade aldrig någonsin kunnat göra så.
    Fint att du "lerat" av dig en sådan fin skulptur av ditt känsliga minne!
    Varm kram!!

    SvaraRadera
  6. Vilken fin lerskulptur du gjort av dig och din fina katt Randa. Att du får till det! Jag är helt fascinerad! Vilken talang och kunskap du har.

    En sorglig historia med Randa, men du har fina minnen kvar. Och att en katt inte ska jama är ju svårt att få till.

    Tack för att du berättade.
    Stor kram och många tankar.

    SvaraRadera
  7. Usch, vilken tragisk historia😪 Tyvärr tror jag det är ganska vanligt att barn inte får ha kvar sina djur.
    Ha en fin dag!
    Kramisar❤❤❤

    SvaraRadera
  8. Vilken sorglig men ändå fin berättelse. Vissa minnen tar god tid på sig att visa sig på nytt. Jag känner igen den där känslan. Tyvärr drabbades jag av det i natt. Vad fina ni blev, Randa och hennes matte. Tänk om kunnat vara tyst på kvällarna.
    Kram Bosse Lidén

    SvaraRadera
  9. Underbara dig o katten som du skapat i lera, det är bara så tjusigt. Headern är också ljuvlig!
    och vilken historia du berättar <3
    Må gott kram till konstnären!

    SvaraRadera
  10. Ville bara titta in och l skaserS en fin skön helg.
    Kramar

    SvaraRadera
  11. Tittar in igen för att önska dig en trevlig söndagskväll.
    Hoppas att det är bra med dig.
    Varm kram!

    SvaraRadera
  12. Vilken glad och härlig skulptur du har gjort!

    Men sorglig historia, som du berättar på ett fint sätt.
    Skönt att du är vuxen och numera själv får bestämma över dina djur.

    Önskar dig en fortsatt fin vecka!
    Kram Christina

    SvaraRadera