Translate

måndag 23 mars 2020

En liten lapp med ett telefon nummer




Mamma och Pappa har ju haft sommarstället i så många år, det är nog därför jag känt skuld när vi inte hunnit med det. Och nu säljer det.

Att sortera bort någons liv, tycker jag är jobbigt.
Känslomässigt.

Jag tog några verktyg som pappa jobbat med för att spara.
Tog kort på arbetsbänk och hans vy från uthuset där han nästan alltid höll till.

Det blir ju lite mer man sparar än jag tänkt mig, ena dottern höll upp en skål...den slänger jag! NEJ inte den ropar jag...….den vann mamma en gång en midsommarafton när jag var omk 13 år ,-)
Kommer ihåg hur stolt min mamma var....det var ett luftgevär mot en tavla. Pappa tyckte inte att det var något stort....det var ju bara en till och du som tävlade sa han.
Men mamma var glad men blev sur på pappa . Den skålen är ju ett fint minne att spara.

Jag tog det jag ville.....tycker jag var duktig ändå, mycket slängdes.

Var jag ska göra med det jag tog vet jag inte, vi har ju inte plats...men att sortera bort någons liv är svårt...min mamma lever ju.

Det är ju minnen man slänger, arbetsbyxorna pappa alltid hade....men hans vit sommarmössa fick följa med hem.

Några kassar med minnen finns nu här.

Hur tycker ni att det känns att slänga bort någons liv. ….?

Jag vet att minnen finns i hjärtat och inte i allt annat..men jag har känslomässigt svårt.
Om jag inte kan ta hela plagget tar jag tex en knapp.....
En papperslapp med ett telefon nummer......pappas handstil.
En liten shoppinglista med mammas handstil
Sen förstås lite större saker, bla en ganska ful kamel i trä ,-) var jag nu ska ha den....den har jag sett sen jag var väldigt liten. Den är rätt stor ,-) Och jag gillar den inte....,-) Men den får väl plats någonstans.

Så är det när man är känslosam.....






9 kommentarer:

  1. Det är mycket svårt, håller med. Vi var ju fortfarande 9 syskon kvar i livet så vi delade upp sakerna rättvist så gott det gick, men tufft var det.
    Ännu värre var det efter min förra man. Jag har fortfarande många saker, anteckningar och minnen ifrån honom och hans tid. Ingenting för världen eller andra, men för mig, värdefullt.
    Var rädd om dig.
    Varm kram.

    SvaraRadera
    Svar

    1. En rosa fluga23 mars 2020 12:11
      Jag är ju ensambarn men barn o barnbarn har fått ta det dom vill ha.
      Förstår att du sparat olika saker från din förra man, det måste vara väldigt känslosamt. Ofta är det saker som inte någon annan ser som värdefulla i sig men tex anteckningar som du nämner, ligger ett stort värde i känslomässigt! Då behåller man minnet extra levande, bara mammas o pappas handstil på ett litet papper så känns de närmare.
      Var rädd om dig du också.. STOR KRAM Primrose ,-)
      SvaraRadera

      Radera
  2. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  3. Det är tufft men allt kan man inte spara. Vi tömde mammas lägenhet för några år sedan och min syster hade väldigt svårt för varje sak som skulle kastas. Själv såg jag det lite mer rationellt! Fint att du sparar saker som betyder mycket för dig <3

    Kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äldsta dottern slänger gärna ,-) Medans jag gärna vill spara minnen ,-)
      Jag har verkligen pratat med mig själv att inte ta för mycket .
      Ha det fint KRAM ,-)

      Radera
  4. Så berörande ditt inlägg är. Så mycket olika minnen det väcker. En del finns sparat från föräldrahemmet, det mesta auktionerades bort. Till inget pris alls. Ångrar mest att jag inte behöll den ovanliga matservisen.
    Undrar vad döttrarna behåller efter oss. Inte så mycket, tänker jag. Den yngre generationen är inga prylsamlare.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Håller med den här generation slänger nog det mesta!
      Själv vill jag ha minnen jag kan ta på ,-)
      Synd att du ångrar den ovanliga matservisen, kan tänka mig att den var fin!
      Ha det fint KRAM ,-)

      Radera
  5. Förstår så väl din känsla av att rensa bort någons liv. Jag rensade bort mina föräldrars liv när pappa avled 2005. Så svårt. De hade en stor 4-rums lägenhet i Solna och ett stort källarförråd. Kändes övermäktigt. Mamma avled 2002 och pappa bodde de sista åren på ett äldreboende eftersom han hade alzheimer. Men jag hade lägenheten kvar. Tack och lov tog pappas fina vänner hand om mycket men det var ändå väldigt mycket kvar. Har fortfarande saker kvar här hemma som står i skåpen och som används ibland Men minnen finn ju. Jag har inga syskon så det var ändå bra att själv kunna bestämma.
    Och så skönt när det hela var gjort.
    kram

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja det är känslosamt, det är någons liv, saker och kläder osv som betytt mycket för den personen. Bilder texter allt. Det är inte bara att slänga. Sen har vi ju mina föräldrars lägenhet i stan där mamma bor, som vi också ska ta hand om vid senare tillfälle. Det känns i hjärtat, håller med som ensam barn är det nog lättare..då väljer man, men bra med barn o barnbarn som vill ha, det känns fint
      Ha det fint KRAM ,-)

      Radera