Har slutat längta, kom jag precis på ,-) Jag längtar inte till våren, jag längtar inte alls. Jag är nöjd för att det är just den dagen som är just nu.
Om det inte är något otäckt som väntar en speciell dag förstås. Då skulle jag vilja ha bort den dagen. Annars är jag nöjd.
Nyårsafton är en dag som många älskar. Det har jag hållit inom mig själv, men är inte så förtjust i Nyårsafton, vet inte varför. men den känns lite vemodig ,vet inte varför jag känner så. Och tror inte jag har haft den känslan i så många år.
Satt och tänkte, hur firade jag och mina föräldrar Nyårsafton, jag vet inte, jättekonstigt, men det har jag glömt, helt borta ,-) Har skrivit upp det på en lapp, måste fråga mamma, och hoppas hon kommer ihåg det ,-)) Hur kan man glömma bort det? ,-)
För många år sen åkte jag båt över till England och firade Nyårsafton med den som jag året efter skulle gifta mig med.
En jätteliten stad i norra England. Grått ute och vi var bjudna till en vän till min mans tvillingbror och dennes föräldrar och deras bekanta. Jättemysigt var det. Min mans föräldrar var inte med.
Det var första gången jag besökte min blivande man i hans hem. Han hade besökt mig i Sverige och vi var förlovade sen 6 månader. Jag hade varit i England några år tidigare. Men det var innan jag träffade min man.
Alla var trevliga och jag tyckte det var spännande. Det doftade gott av mince pie. Alla grå stenhus och mörkret, små slingriga vägar, jag tyckte det var så vackert. Det var precis de grå stenhusen, mörkret och det trånga vägarna som jag året efter upplevde mörkare än mörkt när jag hade flyttat dit. Men den dagen, den sista på det året satt jag där i spänd förväntan.,-)
Då helt plötsligt mitt i allt, frågar dottern i huset som var i vår ålder om inte min man och jag vill låna hennes sovrum?!
Det var ju vuxna o barn där och de hörde ju hennes fråga. Det kändes konstigt och helt fel. Vi sa nej förstås.
Jag tänkte att det var säkert för att jag var svensk..... Varför skulle vi behöva gå ifrån ett nyårsfirande och upp till hennes rum, där alla skulle veta vad vi gjorde ,-))
Nu efteråt när jag tänker tillbaka på det...så ler jag, gulligt egentligen fast lite fel tillfälle. Hon visste säkert att vi var påpassade av min blivande mans föräldrar.... inte en sekund för oss själva, eller nästan.
För året vi precis skålat in föddes vårt första barn ,-)
Ha det fint ,-)
