En liten skånska ,-)
Jag växte upp i en större stad i mellersta Sverige, där min mamma var född.
Min pappa var född i Skåne, där hade jag andra halvan av släkten.
Släkten i Skåne såg jag två veckor om året.
Skåne betydde så mycket för mig.
För det första så pratade dom SÅ vackert, älskade dialekten.
Pappa hade lagt av med sin dialekt långt innan jag var född, och vägrade prata skånska, även om jag bad honom.
Den här dagen hade jag precis fyllt 6 år, då fick jag 40 kr av min mamma, hon skulle snart fylla år.
Jag tog bussen och åkte in till stadens centrum.
( när jag ser på mina barnbarn två av dom är 6 år, tänker jag på hur jag åkte buss o bytte till annan buss när jag var 6 år helt själv ,-)) )
Inne på Forum hittade jag ett stort gult ugnsfat, tungt var det, men så fint. Den kostade 40 kr.
Så den valde jag.
Jag har alltid varit väldigt blyg och rädd att göra bort mig.
Men när personalen kom fram, då började jag prata skånska.
Det var ett sån lyckogrej för mig, nu trodde dom ju att jag var från Skåne!
Bättre kunde det inte bli i mina ögon. Skåne var bäst!
Ännu gladare blev jag när personalen stod runt omkring mig och sa " vilken söt liten skånska och va duktig hon är som handlar alldeles själv"
På bussen hem tänkte jag på just dom orden
"liten Skånska"
Mamma skrattar fortfarande åt det "liten skånska"
Fatet finns fortfarande kvar, och snyggt är det ,-)