Har varit hjärntrött sen tidigt i våras, likaså min man. Till slut fick vi sluta med våra matlådor till mamma, 14 st i veckan som vi lagade och tog med. Vi räknade fel på antal hur vi än räknade båda två. Det skrattade vi åt då. Men till slut mådde vi bara illa!
Igår var vi och handlade........vi glömmer och rantar runt i affären, javissat ja!!! Den var ju där borta, tillbaka till stället vi kommit från, och skrattar, va snurriga vi blivit.
Rulltrappan ner till garaget, vi lassar in, mannen går till framsätet och jag rullar tillbaka kundvagnen.
Sen tillbaka till bilen. Öppnar, ser inte mannen så jag böjer mig ner så jag ska se ordentligt, men han sitter inte i framsätet, blir förvånad...och hinner tänka...men var är han då?
DÅ först inser jag, det är fel bil!!! det kan ju hända alla att man råkar rycka upp en dörr, OJDÅ! Men den här bilen var ljus, hade ljus klädsel, var låg! Ändå reagerade jag inte . Jag borde sett med en gång att det inte var vår bil! Vår bil är mörk, har mörk klädsel och är hög! Jag behöver aldrig böja mig ner för att se min man, jag får titta upp! Inte ett rätt alltså. Jag slår igen bildörren, då reagerar en kille som är på väg bort! Han skrattar, jättetrevlig, jasså du vill åka med mig säger han glatt. Jag ber om ursäkt och skrattar , säger att jag blev så chockad när jag såg att det var fel.
Min man hade kört ut vår bil från rutan.....och stod mitt i gången framför mig. Men det missade jag!
Det hade kunnat blivit ett drama för mig ,-)) kom jag på lite senare på kvällen ,-) Jag kunde slängt in rumpan först, satt mig i sätet och slängt igen dörren. För upptäcker jag inte att det är fel bil när jag står och glor in i den, hade jag inte upptäckt det innan jag satt mig heller. Killen hade varit någon meter bort och kunde låst dörren på håll! Hade det varit illa hade jag då suttit fast i en främmande bil. Alltså det kunde gått så illa, jag mådde illa av bara tanken, vem vet när han tänkt komma tillbaka ,-) Min man hade trott jag träffat någon att prata med och väntat i bilen. Jag hade säkert svimmat av skräck, hatar att vara inlåst! För det kan jag säga, det är det sista stället han hade ens funderat på var om jag satt i någons annans bil! Mobilen hade jag hemma. Knacka på rutan och skrika hade varit lönlöst, bara framkallat troligtvis hjärtstopp hos mig. För min man hör aldrig något, om jag inte ska ses som allt för elak kan min man i vissa situationer betracktas som stendöv!!
Det här skrämde upp mig, att min hjärna är totalt avstängd! Jag vet att jag är himla hjärntrött, har svårt med koncentrationen, svårt att sova. Likadant för min man, vi blev mycket tröttare efter covid vi hade i februari. Nu ska jag försöka ha en tanke i huvudet i taget!
Chocken satt i ett tag, för jag hade lovat mig en sak efter jag läst något väldigt sorgligt för något år sen. En tjej väntade på en bil, finns ett filmklipp, hon är koncentrerad på sin mobil. En annan bil kommer till en vändplats, hon stiger in utan att titta, slår igen dörren. Hon kom aldrig hem! Nu var ju min situation något helt annat,
Kolla alltid om det är rätt bil, lovade jag mig den gången!
Min man har jag oroat mig för i 5 år nu , alltid något som händer honom. När det ena försvinner så som hjärtproblem och annat så kommer nåt nytt. Nu har han mått bra i 4 veckor när han fick bukt med det sista, nu är det något riktigt konstigt som hänt, han är hos läkaren igen, akuttid, fast han haft det här i sen vi kom hem.
💗
Nu innan jag klickar in inlägget, kom han precis, inget allvarligt alla fall ,-)
