Ett mordiskt barn var jag, alla fall den gången.

Den här scenen minns jag fortfarande kristallklart.
Mamma var så otroligt tjatig och jobbig på alla sätt.
En dag föreslog min pappa att vi slänger ut mamma genom fönstret, vi bodde på tredje våningen.
Jag tyckte det var en bra idè!
Pappa tog tag i mammas armar och hon höll upp benen det måste hon ha gjort för jag var liten ,-) med hennes rumpa i golvet.
Jag kämpade på  med att hålla hennes ben ,för nu skulle mamma ut och bort.
Mamma skrattade.
Jag tänkte för mig själv, skratta du det här är inte på skoj, du ska slängas ut!
Helt plötsligt började pappa skratta, jag kände det som ett stort svek!
Jag visade inget.
Men då förstod jag att mamma skulle vara kvar, pappa bara skojade.
Jag blev så besviken!
Jag skulle inte bli av med mamma.
Det här har jag aldrig berättat för henne, tänker inte göra.
För , för ,mig var det blodigt allvar, jag ville inte ha mamma längre!
Ett av mina barndomsminnen ,-)
Första gången jag berättar om den här upplevelsen ,-)