Jag vågade inte röra mig.

 

Vi åker till mamma några gånger i veckan.........tyst väldigt fin lägenhet utan drag. 

Den dagen jag skriver om var i förra veckan..då skulle min pappa fyllt år om han levt. Så jag tände ljus på bordet och satte fram hans fotografi. Vi fikade med mamma , efter det gick min man ut med de två stora hundarna och jag satt kvar med mamma och den lilla hunden. Då sitter jag och mamma och pratar i lugn och ro.  Plötsligt dunsar det till i vardagsrummet. Jag hoppar till, sitter och lyssnar, tänker att det är något som ramlat . Det kan ju hända. Vi fortsätter att prata. Mamma har en lugn fin lägenhet som inte är lyhörd, 

En lång hall vid köket....Helt plötsligt hörs ett prassel bakom köksdörren, köksdörren är bara  1 1/2 meter från där jag sitter. Ett ganska högt prasslande ljud bakom köksdörren som om någon knycklar ett hårt papper. Det står en hård pappkasse där, men den kan omöjligt föra ett sånt här ljud av sig själv. Ljudet håller på omk 10 sekunder. Min första tanke var lilla hunden, så jag vänder mig om och tänker ,vad håller han på med, i samma sekund som jag böjer mig ner och ser och känner honom där han sover på mina fötter, jag tittar på mamma. Det är ju bara vi i köket. Jag ryser och blir stel av skräck. Mamma hör ljudet, hon frågar mig, vad är det där. Inget svarar jag.  Jag bara väntar att någon ska kliva fram och visa sig i dörren. Att någon gömt sig i mammas lägenhet. Och nu står där och väntar in något. Jag tänker att nu är det upp till mig att hjälpa mamma. Jag hinner tänka mycket under tiden det prasslar. Sen slutar det tvärt. Men jag är fortfarande så rädd. Jag vågar inte resa mig och titta efter, sen har jag lite svårt att hitta på samtalsämnen medan jag fortfarande kollar köksdörren. Till slut kommer mannen med hundar. Det finns förstås inget i hallen. den hårda pappkassen står där den stod och ser ut som när vi lämnat den. Det som dunsade till i vardagsrummet var ett fotografi lite större som stod på ett skåp, där stödet bak givit vika. Men prasslet är ett stort frågetecken. Jag rös i kroppen i två dagar efter det. Och det kändes obehagligt att några dagar senare sitta där ensam med mamma igen. Så jag visste inte om jag skulle skriva om det här eller inte ,-))) Men senast vi var där, kollade jag genom lägenheter om någon hade gömt sig ,-)

Var det min pappa som välte fotografiet och prasslade, om det skulle varit så hade jag inte blivit rädd, men jag hade bara i huvudet att det var en levande person som hade gömt sig.

Jag vet inte om jag är ovanligt lättskrämd, men det här var så obehagligt.

Ha en fin dag!