Obehaget växte till ångest!

 

Vi fick av barnen eller nån av dom, har förträngt det mesta ,-))biljetter till en föreställning, skulle vara en rolig sådan. Vi tyckte vi behövde lite extra kul och tackade tacksamt ja! Det var i en  Teateraula. Vi hade fått platser på andra raden längst fram, lite på sidan. det var fullsatt, 850 platser. In kom en man,  det handlade om kultur i olika länder.  Det var han som skulle ha  föreställningen. Han började direkt. Med några riktigt roliga kommentarer. Jag började slappna av.  Det räckte väl en 20 minuter, min avslappning alltså. För helt plötsligt sa han nåt om att vi längst fram ha haha. Fram med micken, drar ner en stor bildskärm. Sen hoppar han fram till en person, och personens ansikte fyllde bildskärmen, skojade lite med den personen.

Sen fortsatte mardrömmen i över 1 timme. Han stannade upp nån minut, sen var det färdigt igen, fram till en annan person,  så var det ett annat ansikte som fyllde bildskärmen. Jag som avskyr att vara i centrum, jag hatar sånt där.  Så höll det på....helt plötsligt gör han 10 minuters uppehåll och babblar på om något annat, jag drar en lättnadens suck, så kör han igång igen. Jag kunde inte flytta mig....ingen paus, för då hade jag gått hem..... Min ångest växte, jag var nära panik.  Han for fram hit och dit. Helt plötsligt kommer han där vi sitter.  Några stolar bort. Han möter min blick några gånger,  han kanske ser att jag är mår dåligt, men samtidigt var det fler som  skruvade lite på sig. De som satt bakom högre upp, tjöt av skratt.  Medans hans ord ringde i huvudet på mig, "ni som sitter här nere kommer ångra att ni valde de här platserna"   Jag kommer inte ihåg något annat från den här förställningen,  Bara hur pinsamt det var. min man gillade det inte heller, men för mig var det ren och skär ångest.  Kallsvettigt, torr i halsen, hjärtat kändes som det hade stannat.  Hade jag fått en mick i ansiktet och kommit upp på storbildsskärmen hade jag troligen dött.  När jag kom hem, grät jag nästan av lättnad. Aldrig mer! Ska jag gå på något sånt ska jag sitta inklämd högt upp bland en massa människor! Eller i mitten högt upp. Efter över 1 timme av vånda fortsatt han med något annat, storbildskärmen åkte upp eller ner, där någonstans förlorade jag tid och rum, satt mer som en levande död och har ingen aning om vad resten handlade om.  Trygg kände jag mig inte, tänk om storbildskärmen kom fram igen. Men det gjorde den inte. Nu fick han underhålla publiken själv utan att dra in oss andra. 

Helt bortkastade pengar på mig.