Ja, vet knappt hur jag ska börja ,-)
Jag skrattar INTE för att jag tycker att det är roligt, utan tvärtom, så sorgligt!
Det skär i hjärtat, men jag känner så mycket igen mig själv.
Såg på TV "Stjärnorna på slottet"
Det var Rikard Wolffs dag.
Brukar tycka det programmet är lite småmysigt dom gångerna jag har tittat på det.
Men i Lördags...............
Då bröt jag fullständigt ihop!
Det här händer inte ofta, kan jag säga, men det var förlösande samtidigt ,-)))
Det var ju sorgliga saker han berättade, på ett komiskt sätt.
Jag kände igen mig i det han talade om, var själv ensam, rädd, hade ångest och höll allt inom mig som barn.
Så igenkännes faktorn var ju skyhög!
Så tårarna strömmade nerför kinderna på mig, samtidigt som jag skrattade så jag inte kunde andas!
Det var inte klokt.
Jag kände sån sorg samtidigt som han berättade det på ett så humoristiskt sätt ,-))))
Jag såg mig samtidigt som barn, hur ensam o rädd jag varit.
Hur jag som vuxen tigit om mycket , om jag hade berättat hade det hjälpt mig att få må så mycket bättre.
Helt andra saker än han, men vi människor är ändå så lika,
Till slut vart jag så kissnödig, men kunde inte röra mig, jag hade skrattkramp. Jag låg i fåtöljen, jag hängde i fåtöljen.
Till slut lyckades jag ställa mig upp, men försent! Jo, visst
inte hann jag till toan, jag kissade på mig av skratt, det bara forsade, och rann ner i tofflorna!
Lite väl mycket information ,-)
Tur jag var hemma!
Samtidigt var det befriande skönt att riktigt få "asgarva"
När sorg o humor krockar, då kan vad som helst hända.
Nu måste jag ju fråga er andra ,-)
Har ni i vuxen ålder skrattat SÅ mycket att ni helt kissat ner er?
Rikard Wolff " En pojke på månen"
En härlig person verkar han vara ,-)
Jag vet inte hur länge jag låter inlägget finnas i bloggen, skämsfaktor men jag bjuder på det ,-)
