Skrattkramp och lite väl mycket info. Rikard Wolffs Dag bästa Stjärnorna på Slottet någonsin!

 

Ja, vet knappt hur jag ska börja ,-)

Jag skrattar INTE för att jag tycker att det är roligt, utan tvärtom, så sorgligt!

Det skär i hjärtat, men jag känner så mycket igen mig själv.

Såg på TV "Stjärnorna på slottet"

Det var Rikard Wolffs dag.

Brukar tycka det programmet är lite småmysigt dom gångerna jag har tittat på det.

Men i Lördags...............

Då bröt jag fullständigt ihop!

Det här händer inte ofta, kan jag säga, men det var förlösande samtidigt ,-)))

Det var ju sorgliga saker han berättade, på ett komiskt sätt.

Jag kände igen mig i det han talade om, var själv ensam, rädd, hade ångest och höll allt inom mig som barn.

Så igenkännes faktorn var ju skyhög!

Så tårarna strömmade nerför kinderna på mig, samtidigt som jag skrattade så jag inte kunde andas!

Det var inte klokt.

Jag kände sån sorg samtidigt som han berättade det på ett så humoristiskt sätt ,-))))

Jag såg mig samtidigt som barn, hur ensam o rädd jag varit.

Hur jag som vuxen tigit om mycket , om jag hade berättat hade det hjälpt mig att få må så mycket bättre.

Helt andra saker än han, men vi människor är ändå så lika,

Till slut vart jag så kissnödig, men kunde inte röra mig, jag hade skrattkramp. Jag låg i fåtöljen, jag hängde i fåtöljen.

Till slut lyckades jag ställa mig upp, men försent! Jo, visst

inte hann jag till toan, jag kissade på mig av skratt, det bara forsade, och rann ner i tofflorna!

Lite väl mycket information ,-)

Tur jag var hemma!

Samtidigt var det befriande skönt att riktigt få "asgarva"

När sorg o humor krockar, då kan vad som helst hända.

Nu måste jag ju fråga er andra ,-)

Har ni i vuxen ålder skrattat SÅ mycket att ni helt kissat ner er?

 

 

 

                                              Rikard Wolff " En pojke på månen"
En härlig person verkar han vara ,-)
 Jag vet inte hur länge jag låter inlägget finnas i bloggen, skämsfaktor men jag bjuder på det ,-)

Finns Vänner, sånna där riktiga!

Vi känner väl alla någon som är så vänligt sinnad och alltid verkar vara så god, bara så där av naturen.
Inte för att dom måste och absolut inga ögontjänare.
Dom kan ju kallas för änglar, "människoänglar"
Men finns dom i verkligheten, dessa människoänglar?!
Det beror ju på hur man tänker, för alla människor har ju någon  mindre bra tanke inom sig, kanske inte ofta, kanske bara en gång.
Men får då en "ängel" det är ju änglar vi pratar om nu, får en ängel ha en ond tanke, faller då inte hela ängelgrejen så att säga.
Måste en ängel hela tiden vara god, självklart anser jag.
Det här är ju trams egentligen, javisst men nu har jag suttit o tänkt på det här.
Vem vill ses som en ängel? Vi är ju människor på gott och ont.
Snäll som en Ängel, det kan vi väl alla vara, ibland.
Men det räcker så.
Nu till något annat, finns det "vänner", ja samma där, alla kan väl vara "vän" till någon . Men hur länge.
Jag hör lite då o då att någon säger, jag trodde "aldrig att just hon "skulle svika!
Men så är det..............vänner sviker lite då o då.
Det kan komma helt oväntat, man fattar inte hur det blev så här, eller man förstår men trodde väl aldrig att "just den" skulle tröttna.
Jag har blivit sviken av en av mina vänner, hon känner nog att hon blev sviken av mig.
Jag säger som dom andra, jag trodde väl aldrig att just hon skulle svika mig.
Det här är en person som jag verkligen gillat som vän.
Men nu kommer vi till den här "ängelgrejen"
Hon har sagt att hon tycker jag är som en ängel. Ja det var förr förstås!
Och en ängel får inte göra fel, det tycker hon jag har gjort.
Så då funkar det ju inte i hennes ögon.
Jag har ställt upp på henne i så många år, väntat på att hon ska klara av att träffas, åkt till henne när hon inte kunnat åka till mig. När hon ville att jag skulle komma,
osv........................
Det var då jag blev som en ängel, som det såklart visade sig att jag inte var.
Nu har jag varit utbränd, inte orkat med något, inte mig själv inte familjen.
Det är då det blev kris, den jag har träffat trots allt och haft kontakt med är just "hon"
Jag har sagt att det är för att jag tycker så mycket om henne som vän som jag har träffat henne lite då o då. När jag har orkat. Tycker själv vi har träffats.
Men jag har ändå träffat henne för lite, enligt henne.
När jag nu ringde i höstas så var hon sur,(hon själv hade inte tid att träffas på hela sommaren, då hon var med sin sambo i deras sommarstuga) man måste orka träffas fick jag höra! Det har vi ju gjort, men inte så ofta som hon hade velat.
Nu skulle hon tänka ............om vi kunde ses något mer, jag skickade julkort det kom inget till mig, så jag förmodar att hon har tänkt klart.
Och hennes födelsedagspresent som jag höll på att leta mig tokig efter i England, nåt som jag visste att hon skulle tycka mycket om, ligger kvar här hos mig, den hade jag tänkt ge henne när vi fikade, fikat som aldrig blev av.
Nu skriver jag inte det här som oj stackars mig, jag hade säkert kunnat handla annorlunda jag med.
Men det här med "vänner" det vet jag inte om jag tror så mycket på, inte när det kommer till kritan.
Jag var fast övertygad om att jag i henne hade en bra vän.
Och det här att "ängelstämpla" människor, gillar jag inte heller.
Många tycker att jag är vänlig, det är jag! Men jag kan väl också vara sur, eller tänka någon elak tanke. Men det verkar som om folk inte tror det.
När jag satt o skrev det här kom en låt upp på radion, som lät så vacker, sätter in den om jag hittar den, tyckte dom sa att den hette Nyårsballongen ,-)

 

Hunden som kompass

 

Gubben läste om  en undersökning ifall hundar alltid använder samma vädersträck att "bajsa"

Vad dom fnular på mycket.

Men det är klart om man vill veta något så är ju en undersökning bra ,-)

Det var något om magnetismen.

Så när gubben tog ut dom till lunch hade han ju undersökningen i skallen ,-)))

Han behövde inte bli besviken, våra hundar höll måttet, dom spräckte inte vad dom kommit fram till, dom satte sig var o en i nordsyd riktning ,-)

Så villar man bort sig , har ingen kompass i skogen då är det bara att vänta in...........högen!

Där ser man vad bra det är att ha hund ,-))

 

Om ni vill kan ju dom som har hund kolla om det stämmer på era ,-)

Skåla i mjölk

 

Vår "dimmiga Nyårsafton ,-)

Det kändes som att skåla i mjölk.

Det smällde på bra, men inget stjärnregn.

 

Mjölkvit dimma

 

Så här såg det ut förra Nyårsafton, jag står och "lovar" lite smått och gott vad jag ska göra under  året ,-)

Hade ju tänkt göra samma sak nu.

Men en halvtimme innan tolvslaget omringades vi av dimma!

Inte rök från raketer, utan dimma!

Så när klockorna ringde in det nya året, och raketerna brakade loss, så hörde vi dom ,-)

Vi står alltid på balkonen och det är en underbar syn, eller alltså det brukar vara så, nu stod jag bara och var så förvånad, mjölkvit dimma, inte en raket i sikte.

Det här är ju inte klokt, det var tanken som jag hade i huvudet i en kvart!

Alla roliga "löften" dom tankarna flög iväg ,-))

Men annars var Nyårsafton  en fin dag ,-)

Hoppas ni andra hade en härlig Nyårsafton.

Jag kikar in ,-)

Tänk, första dagen på ett nytt År ,-)

Till er ALLA som kikar in hos mig, önskar jag,

God Fortsättning

 

Trogen hund jagar ambulans med sjuk husse

Hemlös man faller ihop och blir förd till sjukhus, hans hund jagar efter ambulansen, när föraren upptäcker det, stannar han och låter hunden åka med husse till sjukhuset, där hunden troget väntar vid båren och sen sängen, sen får dom åka hem tillsammans!
Brasilien ,-) hände det här.
Hjärtevärmande, så härligt klipp!

 

Ett minne jag skäms över

 

När jag badade idag dök ett gammalt minne upp, ett minne jag inte är stolt över och än idag undrar jag när jag någon gång tänker på det om jag med mitt handlande orsakade något allvarligt.

Jag hade min bilskolelektion och hade landsvägskörning.

Jag var 18 år.

Jag körde och helt plötsligt åkte gaspedalen i botten!

Där satt den.

Min skräckslagna tanke var att gaspedalen hade fastnat!

Bilen började rusa framåt!

Jag blev så rädd så jag fick inte fram ett ljud!

Det gick fortare o fortare.......

Precis när jag skulle försöka skrika att gaspedalen hade låst sig, ser jag att bilskoleläraren hade sin fot nedtryckt på gaspedalen!

Så tog han bort foten, jag var helt chockad men sa inget.

Bilskoleläraren sa att här är det 90, du kör i 90, det gör man aldrig, du ska alltid köra 10 - 15 kilometer  för fort, det gör alla!

Kort efter den för mig skräckupplevelsen ska jag svänga o köra runt i ett sommarstugeområde, jag svänger och kör runt, när jag ska passera näst sista sommarhuset innan stora vägen ser jag hur en kvinna i 70 års åldern kommer rusande ut från hennes dörr i huset, viftar och grimaserar , hon springer. Jag hinner se att hon ser skräckslagen ut.

Bilskoleläraren ser henne inte.

Min första tanke är att stanna!

Men jag gör det inte, jag säger inget alls, jag bara svänger ut på stora vägen och kör mot staden!

När jag är ute på stora vägen, blir jag skraj, vad fasen har jag gjort!

Men fortsätter att köra.

Tänk om någon hade blivit allvarligt sjuk!?

Det har jag undrat över.

Vad ville hon ha hjälp med!

Gaspedalen och den här kvinnan , det hände inom en tio minuter efter varann, så jag var fortfarande skakig!

Som sagt jag ältar det inte, men ibland dyker minnet upp.

Kunde jag ha räddat ett liv!

Vad hade hänt, jag vet det är meningslöst att fundera på det nu, det går inte att ändra.

Nu reagerar jag direkt om någon behöver hjälp.

Jag stannar bilen om någon sitter hopsjunken i sin bil på andra sidan vägen, för att se om personen har blivit sjuk eller dött!

Det härt är en sån skämsgrej jag knappt berättat om för någon, gubben förstås, han tror någon hade blivit allvarligt sjuk, när jag frågar honom om vad han trodde hade hänt, tack för den!

Det är precis vad jag tror.

 

Nu hoppas jag "alla" mina härliga bloggvänner och ni andra som kikar in hos mig får ett gott slut!

Och ett GOTT NYTT ÅR!

KRAM på er! ,-)