Rost O fästingar

 

Den här var för stor O tung att släpa hem ,-))

Men rost har jag fått med mig hem, mycket !

 

Va mycket fästingar det finns den här sommaren, i Sverige.

Utomlands får hundarna aldrig någon fästing på sig.

Men sen vi kom hem, hjälp.

Har försökt med hemkokt fästingmedel, finns ju olika recept att hitta på nätet.

Men inget funkar.

Använda grumme citronsåpa, är det som verkar funka bäst ändå.

 

Vad använder ni andra hundägare?

Har ni något tips som är "säkert" .-))

Glad att hundarna blev borreliavaccinerade i våras.

Har nu blivit svalare, hmmm och då fryser jag.....

 

 

Dina ord stannar kvar som en "känsla"

Tror väl aldrig jag sett så många fjärilar som jag sett den här sommaren ,-)
Helt fantastiskt.

Här är ett tänkvärt citat från / Maya Angelou

" Jag har lärt mig att människor kommer att glömma vad du sa, vad du gjorde, men folk kommer aldrig att glömma hur du fick dem att känna."

Om man nu tar bort psykisk misshandel, våldtäckt......och andra  händelser som varit fasansfulla som för alltid finns i minnet hos folk. Så stämmer det ju riktigt bra.
Om ni nu förstår mig rätt.

Jag vill komma fram till att det är ju så sant att det är känslan inom hos, som någon annan ger som betyder mycket. Det är oftast väldigt enkla saker, som sätter spår.
Har någon fått en att få en "må bra känsla" så stannar ju minnet av personen kvar, även om utseendet suddas ut, orden har försvunnit.

 

Tåget som garanterat håller "tiden"

Vi borde kanske köpa tåg från Sibirien ,-)
Dom är det fart på.
 Då skulle tåget vara det säkraste sättet att ta sig fram på vintertid.
Inga förseningar där inte! ,-)))

Att leva sitt liv, en stark kvinna, Kellie Maloney.

Tänk om varje människa fick leva sitt "liv" som dom ville, mådde bäst av.
Det borde vara så.
Det är med sorg jag läser om Kellie Maloney, som fick vänta så länge på att vara en "hon" (fd) Frank Maloney
Glad för henne att hon till slut tog det svåra steget.
Att födas i fel kropp är nog ett av det absolut smärtsammast.
Men det borde inte vara något att skämmas över, ett fel har begåtts och det går att rätta till.
Men rädslor finns, det går inte att förutse folks reaktioner.
Det behöver inte vara" så "stora saker för att folk smyger med det dom oroas av.
Vi är så rädda för vad andra ska tycka och säga, hur vi ska bli behandlade.
Vi alla skulle bestämma oss för att våga vara oss själva. Det är en rättighet vi har.
Vi har fått ett liv att leva.
Det kommer alltid att finnas folk som ifrågasätter ens val, fast dom borde titta på sina egna val.
Det behövs "mod" för att vara sig själv och visa vem man är.
Det borde vara en självklarhet! En rättighet!
Vi är alla olika. Vad vore världen om "alla" tyckte likadant, såg likadana ut. Alla blommor var vita osv
Har jag alltid vågat vara mig själv, nej! Jag har missat massor på det.
Jag tränar fortfarande på vissa områden.
 Så hittade jag det här citat ,-)


" Om du alltid försöker att vara normal, kommer du aldrig att få reda på hur otrolig du kan vara.
                                / Maya Angelou

 Så vi kör på och tillåter att vi är oss själva, tycker jag ,-)

Sånt hjärtskärande skrik

Igår när jag rastat hundarna och var på väg in på gården, trevångingshus som ligger i en fyrkant, passerade en trappuppgång, och hade några meter kvar till nästa, så hörde jag en riktig duns.
Tittade upp och ut från den portingången flög en stor rovfågel ut, den var gulbrun, vet inte vad för sort, men stor.
Med sig hade den ett byte i klorna, måste ha varit en råtta eller nåt, det djuret som blivit fångat skrek så hjärtskärande, hörde skriket så länge jag kunde se rovfågeln.
Det berörde mig väldigt mycket.
Tänk om jag hunnit till den porten, hade jag kunnat rädda det lilla djuret!
Djuret måste varit jagad och sprungit mot den stängda dörren av misstag, det går in någon meter innan portdörren, det hindrade inte rovdjuret som troligen dunsade emot fönstret i dörren innan den grabbade tag i sitt byte.
Skriket förföljde mig hela dagen o kvällen..
Visst så är livet, men jag tycker så synd om det lilla "livet"
Jag har sett den här rovfågeln för några år sedan, då gick jag förbi den när den satt på marken med en död skata. Vet inte vad det kan vara för sort?
Den är stor och har gulbrun färg, gula ögon och riktigt stora klor.
Har tittat efter på nätet men hittar den inte, Dom mindre rovfåglarna stämmer inte färgen, och på dom rovfåglar med over 1 meter mellan vingspetsarna, stämmer bättre men så stor är den inte.

 

En liten bytta med aska

 

Så kom då dagen vi skulle sprida min mans tvillingbror O min svågers aska uppe på heden.

En av de få dagar det regnade.

Vi var ensamma min gubbe o jag, dom andra skulle sprida merparten av askan vid ett annat tillfälle.

Vi letade reda på en plats i närheten av var min svärfar blev spridd.

Där vi också kunde sätta ner dom två sammansvetsade hjärtan min gubbe gjort. Som skulle symbolisera dom två (tvillingarna)

Där stod vi med en mindre plastbytta och en blå plastskopa.

Tänk att det här är brorsan, gubben tittade ner på askan.

Jag slutade tänka helt o hållet.

Jag som bestämt mig för att vara närvarande. Men det gick inte.

Jag tycker inte om askspridning.

Tycker det är bättre med en grav eller sätta ner en urna med askan i jorden.

Det verkar så ensamt att se askan forma sig och sedan  med vinden föras bort.

I England får man själv bestämma var askan ska spridas om det är på land.

Du behöver inte fråga någon om lov.

Men om du vill sprida i vatten måste du få lov först.

Den här gången kändes det inte bra att stanna på campingplatsen i närheten, vi ville bara bort därifrån både gubben o jag.

 

 

 

Gubbar på spindeljakt, dömt att misslyckas,

 

Det finns ju vissa saker som kan bryta idyllen på två röda!

Det är spindlar.

Jag har ingen spindelfobi, men jag gillar dom inte.

Dom får vara ute i naturen på betryggande avstånd från mig ,-)

Men där är dom ju inte alltid.

Vi var på väg i bilen , rutan nere, då ser jag den, den är visserligen på utsidan av fönstret, som är nervevat. Om jag då kunde hållit tyst och låtit den sitta där, men tanken att den snart är inne i bilen fick mig att säga till gubben, rödljus o allt, att ta bort spindeln!

Jag vet ju precis hur min gubbe tar bort spindlar!

Han viftar till med handen lite, nu är den borta.

Jomen visst.

Spindeltråden är stark, så nu helt plötsligt dinglade spindeln inne i bilen, gubben viftar igen.

Får med sig tråden, så nu är spindeln framför mig!

Jag hojtar förstås.

Spindeln hänger sen på ratten!

UT med den! ( det är jag det)

Gubben stannar, viftar o har sig.

Nu sitter den vid fönstret igen, gubben blåser.

Nu så!  gubben nöjd.

Spindeln borta,

För att ögonblicket senare vara på väg in igen!

Vad är det med gubbar o spindlar?

OK inte alla gubbar, men "många"

Dom får helt enkelt inte ut dom.

Min pappa, kommer ihåg i sommarstugan, mamma skrek och pappa kom med en sopborste, flaxade omkring med borsten, nu så är den ute, för att mamma och jag sekunden senare skriker "dääääär"

Ofta visste vi inte vart den tog vägen till slut, inte var det "ut", alla fall.

Jag vet så många gubbar som just misslyckas med den måste jag väl ändå säga enkla uppgiften att få "ut" spindeln.

 

Kanske bäst att tillägga att vi började när ljuset var rött, och fortsatte när gubben parkerat vid sidan om vägen, där man kunde köra in ,-)))
Det var inte bilkörning med spindeljakt samtidigt! ,-)