Vårt gamla köksbord står så nöjd i köket ett litet tag till.

 

Nu byter vi ut vårt älskade köksbord!

Snart alla fall.

Det känns som att slänga ut en älskad familjemedlem.

Det är ett köksbord med stolar som följt med nästan hela vårt liv tillsammans.

Ett bord som "hört" det mesta, vi har avhandlat så gott som allt kring vårt köksbord,

Runt köksbordet kunde vi fritt tala ur hjärtat, det som sas runt köksbordet fick inte nämnas till utomstående, varje barn skulle känna sig trygg att fritt kunna berätta vad som helt, känna sig helt trygg , i förvissning om att det inte skulle spridas vidare.

Vi har talat om allt, vi har gråtit av sorg, vi har skrattat.

Jag har målat, jag har skulpterat, ena mopsen har tuggat i sig stolsben och bordsben ,-))

Nu står bordet och stolarna där så slitna, men inte mindre älskade för det.

Vi har tänkt byta ut det i 10 år, men det står ännu kvar.

Det  köksbordet inte hört, inte tagit del av, är inte värt att höra.

Alla födelsedagar, jular , ja allt ,-)

Kanske slängs köksbordet, eller flyttas ut på landet, fast där finns ingen plats för det.

Men ännu står det kvar i köket.

Gubben och jag var på köksbordsjakt igår, men vi har inte hittat något nytt ännu.

Vi vill ha ett runt bord som det vi har nu.

Vi vill ha ett slitstarkt.

Jag har skrivit om vårt gamla köksbord förut, ena dottern läste det och sa, JA vårt älskade köksbord som vi haft så mycket kul runt! ,-)

Att ett köksbord kan bli så älskat ,-)

Av en hel familj, det var en trygghet att sitta runt köksbordet dag efter dag, år efter år.

Ännu står det kvar, ett tag till.

,-)

Vi kanske försöker fixa till bordet, det blir mycket jobb, och köper nya stolar , vi får se ,-)

Vi vill ju "må så bra"

 

Läste i kvällstidningen  att om man är "deppig" ska man" gå lite tokigt" så blir man glad ,-)))

Tänk hur många ideer som man kan läsa om för att hitta det "glada"

Hur vi försöker hitta välbefinnandet i våra liv.

Antingen om det är att  ha en penna i munnen, för att hjärnan ska tro att vi ler och bara det ska sätta igång en lyckokänsla.

Jag vet att många är lyckliga.

Men vi som behöver lite "pepp"

Kommer jag att anamma det här med lite knäpp gångstil ,-)))

Vi får väl se ,-)

Jag anammar det mesta!

Nu kommer hundarna till stor hjälp, för när man har hund ska man toka sig så man är intressantare än nåt annat kul som hundarna fått span på ,-)))

Jag tror ändå det ligger nåt i det här att släppa loss lite, har ju växt upp med att allt ska vara perfekt!

Det gör ingen lycklig.

Så lite fjanterier gör oss nog lyckligare, eller vad tror ni.

Kommer ni att börja  knäppgå för att må bra? ,-)

Eller har ni tips på nåt annat "tokigt" ,-) som får själen att le.

 

Eller håller vi på "för"  mycket för att hitta "måbrakänslan"? ,-)

VA?!

Det här hände för några år sedan, hade hand om ena dotterns hundar en vecka, eftersom jag varit utbränd riktigt ordentligt, delade jag upp hundrundorna, hade ibland  4, 5 eller två.
En kväll, det var mörkt ute mötte jag en tjej och kille som kom med en mops ,-)))
Jag blev jätteglad, älskar mopsar och vår ena hund var en mops.
Så jag berättade glatt för dom att jag hade en gammal mops, fast han var hemma, han var nu 12 år ,-)
Jag babblade på lite om vår mops.
Sen ser jag att tjejen o killen tittar  lite konstigt, sen nickar dom neråt och säger lite undrande, "den där då?" Jag tittar ner, och där står ju mopsen så fint kopplad ,-)
-VA är HAN med! hojtar jag, jag blev så förvånad ,-)))

Killen och tjejen började skratta .
Tala om att känna sig virrig ,-)))



 

Hur många av er fejksover?

 

I Fredags skrattade jag när jag läste Vi 5 på Aftonbladet ,-)))

För er som inte vet så ställer dom en fråga till 5 personer, Fredagens fråga  var.

" Har du fejksovit för att slippa kliva upp? "

Har duuuuu? Jag frågade gubben, Nej aldrig, svarade han. Jag tror honom!

Men det har jag................... jag erkände direkt ,-)))

Inte när det gäller barnen, men hundarna ,-)))

Då har jag "snarkat" vidare och hoppats att gubben ska släpa sig upp och ta det, inte ofta, men visst har det hänt.

Nu tycker ni förstås jag är elak, det tyckte en av personerna dom frågade i tidningen, han tyckte det var "lågt" att göra så.

Det får vara hur "lågt" som helst.

Till mitt försvar var det alltid jag som låg vaken och väntade in barnen när dom var ute och roade sig.

Jag gissar att vi är många som fejksover ,-)))

En kompis, Tomas berättade för mig att han alltid fejksov när hunden hade magproblem.

En gång var hans fru med och då kom hundens magproblem upp som samtalsämne, hon sa att det var tur att hon vaknade för Tomas sov så djupt han vaknade aldrig, en blick på en flinande Tomas och jag fick hålla mig för att inte börja gapskratta!

Nu turas ju gubben och jag om att gå ut om mornarna, så rättvist är det.

Men förr var det den som vaknade som hoppade upp, då fejkades det lite ,-)

Har Du fejksovit?

 

Ensamhetskänsla

Ibland så kommer den över mig, en ensamhetskänsla. Den har jag nog alltid haft i hela mitt liv.
Den har inget att göra med att jag inte skulle vara nöjd eller tacksam, för det är jag.
Känslan bara finns där.
Om jag då skulle få för mig att försöka mig på dom här avslappningsövningarna, "mindfulness"
då blir jag riktigt orolig i själen, då slår garanterat ångesten på för fullt.
Så funkar jag.
Ni behöver inte säga att övning ger färdighet, jag har övat, tro mig.
Sen det här med att vara i "nuet" det är lite knepigt,  många lyckas ju med det och mår kanonbra, det är kanon!
Men jag har lite svårt med den här "nukänslan"
Det är jag säkert inte ensam om.
Något som är bra för mig är att "ful" göra saker, antingen att måla eller göra skulpturer ,-)
Just det där "ful" gör mig lycklig,  just då kan jag släppa min ångest ,-)
Nu är det ju ofta dom "vanliga" dagarna den här ångesten dyker upp.
Är det fullt med folk och jag för en gångs skull har något som tar bort alla tankar, då mår jag bättre, det är dom här vanliga dagarna som kan vara jobbiga.
Men det är ju dom "vanliga" dagarna, dom lite gråa, småtråkiga dagarna som är Guld värda!
Det är ju alltid dom man längtar tillbaka till när inte så trevliga saker händer......................
Det är ju då man önskar, tänk om det hade bara varit en "vanlig dag" ,-)


Om ni vill kika in på min konstblogg , här är länken http://merakladd.blogspot.com

Babblar med mig själv ,,-) gör du?

 

Jag är en av dom som pratar för mig själv. Eller med mig själv.

Förr ansågs det lite knäppt att prata med sig själv ,-)

 

 

Men det är bra för hjärnan har jag läst ,-)

 

Nu vet man ju inte vem som snackar med sig själv eller pratar i mobilen ,-)))

Ute försöker jag tänka på att inte prata högt ,-).

Men inne, då babblar jag på.

Då för jag diskussioner med mig själv.

Det är så himla tråkigt att bara gå omkring och "tänka" mycket roligare att "prata"

Har man ingen att prata med, förutom hundarna då, gubben jobbar, då är det ju tur man har sig själv att babbla med.

Så här har jag alltid gjort, som barn pratade jag också med mig själv.

Min mamma gjorde likadant ,-))) alltså pratade med sig själv.

Hur många av er pratar högt med er själva? ,-)

 

Ingen trevlig person

 

För det första måste man ju säga att barn är vansinnigt roliga ,-)))

Med sitt tyckande, tänkande och funderande.

(Det var inte första gången han sov hos oss)

 

När vi skulle ha vårt äldsta barnbarn hos oss över natten , det är flera år sen nu, han var väl runt 6 år, så hade han veckan innan för första gången sovit över hos en kompis (tjejkompis)

Gubben skulle handla lite, så killen o jag snackade på om allt möjligt.

Då kommer jag ihåg att han sovit över hos sin kompis, så jag säger glatt att : va kul att du sov över hos din kompis, hade ni kul?

(Obs jag säger inget om att det var en tjejkompis!)

Han blänger på mig, blir tyst en stund, sen säger han bestämt.

- Du är ingen trevlig person Farmor!

VA?! jag blir ju jättesnopen.

Jag sa ju bara att jag tyckte det var kul för dig att du sov över hos din kompis, och undrade ju bara om ni hade haft det kul.

Han fortsätter o blänger.... sen kommer det igen.

- Du är ingen trevlig person Farmor!

Sen bytte jag samtalsämne ,-))))

Vad han menade med det , har jag ingen aning om ,-))))

Det är första o enda gången han har tyckt att jag inte varit trevlig alla fall ,-))))

Tur det!