Ville ju gärna ha hund när jag var barn, min pappa hade hundar, och en massa djur när han var barn, mamma var otroligt hundrädd. Hund var det inte tal om, vi bodde i lägenhet, då kan man inte ha hund fick jag höra. det blev varken hund eller nåt annat, jo en månad hade jag marsvin och nåt år senare katt också en månad, det blev inte långvarigt sen lämnades katten o marsvinen bort.
Vi hade en stor skog 5 min bort men det hjälpte inte .Senast skrattade jag så mycket när jag tänkte på det, för nu hade jag sagt JA. Bara för att se reaktionen ,-)))) hos min pappa!
Det började så här, min pappa sa en dag att han och jag skulle åka bort var visste jag inte, det hade aldrig hänt förr, jag följde med i bilen. Vi skulle några mil utanför stan fick jag veta. Till en man som pappa besökte i jobbet som snickare. Han bodde utanför stan, och tog hand om en massa olika djur. När vi kom dit, så gick vi upp till en inhägnad. Pappa berättade då att mannen som när vi kom dit inte var där, hade en schäfer som manen tagit hand om, som var väldigt aggressiv, men pappa var den enda som kunde klappa den. Så han hade sagt till pappa , att den hunden borde du (pappa) ha!
Så nu var vi där. Hunden kom farande, arg, stressad, jag var inte rädd för hundar. Men den här gillade jag inte! Jag hade aldrig sett en så aggressiv hund förut. Jag stod en bit bort från den rätt stora inhägnaden. Pappa sa hela tiden, gå fram till den, jag gick fram tills det var omk 5 meter kvar. Gå fram, gå fram säger pappa. Men hunden var helt galen, jag ville inte.
Om du vill, säger pappa så får du den här hunden!? Du får själv bestämma om vi ska ska ta hem den.
VA, jag blir ju jätteförvånad, vi bor i en liten lägenhet och kan inte ha hund! Det har jag hört i nästan hela mitt liv.
En helt galen schäfer! Pappa är alltid väldigt eftertänksam, aldrig spontan, Jag tittar på pappa, du bestämmer säger pappa. Jag som längtat efter en hund så länge. Jag säger NEJ! Jag frågade mamma några år senare, hon blev lika förvånad hon. Pappa hade inte sagt något om det här till henne! Hade vi kommit hem hade hon flyttat. Jag hade själv aldrig vågat rasta den. Hundrädd hade jag aldrig varit, men den här..... Nu tror jag ju att pappa var säker på att jag skulle säga nej. Inte en chans att den hunden hade gått att ha i vår lägenhet!? Det måste ju pappa ha vetat. Han sa ju själv att den var farlig, knappt någon kunde närma sig hunden. Så när han lovade, den hunden eller ingen hund hade han ett ess i rockärmen. Han var såklart säker på att jag skulle säga nej.
Vill du ha en hund, så får du den här! Den hunden eller ingen hund hör jag pappa säga igen , NEJ jag vill inte ha den,
Jag borde ha sagt.....bara för att se pappas reaktion.. JA den vill jag ha, den blir nog snäll sen. Jag var så förvånad över det som hände.. så det kom jag inte på. Det var först nu jag tänkte den tanken, det hade varit kul att se pappa klara sig ur den situationen.
Det skulle ha varit intressant, för om jag aldrig kunde få en liten sällskaps hund så kunde vi ju inte ha en argsint stor hund, den hade väl rivit hela lägenheten direkt.
