Jag vågade inte röra mig.

 

Vi åker till mamma några gånger i veckan.........tyst väldigt fin lägenhet utan drag. 

Den dagen jag skriver om var i förra veckan..då skulle min pappa fyllt år om han levt. Så jag tände ljus på bordet och satte fram hans fotografi. Vi fikade med mamma , efter det gick min man ut med de två stora hundarna och jag satt kvar med mamma och den lilla hunden. Då sitter jag och mamma och pratar i lugn och ro.  Plötsligt dunsar det till i vardagsrummet. Jag hoppar till, sitter och lyssnar, tänker att det är något som ramlat . Det kan ju hända. Vi fortsätter att prata. Mamma har en lugn fin lägenhet som inte är lyhörd, 

En lång hall vid köket....Helt plötsligt hörs ett prassel bakom köksdörren, köksdörren är bara  1 1/2 meter från där jag sitter. Ett ganska högt prasslande ljud bakom köksdörren som om någon knycklar ett hårt papper. Det står en hård pappkasse där, men den kan omöjligt föra ett sånt här ljud av sig själv. Ljudet håller på omk 10 sekunder. Min första tanke var lilla hunden, så jag vänder mig om och tänker ,vad håller han på med, i samma sekund som jag böjer mig ner och ser och känner honom där han sover på mina fötter, jag tittar på mamma. Det är ju bara vi i köket. Jag ryser och blir stel av skräck. Mamma hör ljudet, hon frågar mig, vad är det där. Inget svarar jag.  Jag bara väntar att någon ska kliva fram och visa sig i dörren. Att någon gömt sig i mammas lägenhet. Och nu står där och väntar in något. Jag tänker att nu är det upp till mig att hjälpa mamma. Jag hinner tänka mycket under tiden det prasslar. Sen slutar det tvärt. Men jag är fortfarande så rädd. Jag vågar inte resa mig och titta efter, sen har jag lite svårt att hitta på samtalsämnen medan jag fortfarande kollar köksdörren. Till slut kommer mannen med hundar. Det finns förstås inget i hallen. den hårda pappkassen står där den stod och ser ut som när vi lämnat den. Det som dunsade till i vardagsrummet var ett fotografi lite större som stod på ett skåp, där stödet bak givit vika. Men prasslet är ett stort frågetecken. Jag rös i kroppen i två dagar efter det. Och det kändes obehagligt att några dagar senare sitta där ensam med mamma igen. Så jag visste inte om jag skulle skriva om det här eller inte ,-))) Men senast vi var där, kollade jag genom lägenheter om någon hade gömt sig ,-)

Var det min pappa som välte fotografiet och prasslade, om det skulle varit så hade jag inte blivit rädd, men jag hade bara i huvudet att det var en levande person som hade gömt sig.

Jag vet inte om jag är ovanligt lättskrämd, men det här var så obehagligt.

Ha en fin dag!

Tusentals diamanter och hundkalender ,-)

 Jag älskar vintern, vi har snö  och haft omk 17 gr kallt. jättemysigt, att gå med knarr under kängorna, härlig känsla! Att sen få njuta av tusentals utspridda diamanter, som gnistrar ,-)  Det är ren lyx. Idag bara omk 6 minus.

Man får bylta på sig ute...värre är det att man får bylta på sig inomhus. Inte lika kul, det är svinkallt inne. Vi kan inte ändra temperaturen själva. Så det är bara att hoppas att de ökar på värmen. Bild från igår.

Nu har våra tre hundar varsin adventskalender för första gången ,-)) Det var yngsta dottern med familj som köpte till sina två hundar. Då föreslog yngsta barnbarnet en tjej på 7 år att vi borde köpa åt våra ,-)) Men då var de slut. Men så fick barnbarnet höra att i en annan affär fanns det adventskalendrar åt hundar, så hon ringde snabbt :) hon tyckte nog synd om våra som skulle gå miste om något så kul. Så nu har våra, och det har blivit poppis ,-))) Säger vi kalender så kommer dom rusande , den stora vill helst öppna själv, men risken är att flera luckor åker upp i farten visade det sig första gången, så nu väntar dom fint på rätt lucka. Helt barnbarnets förtjänst ,-)) annars hade de nog blivit utan ,-))

Ha det fint ni som tittar in ,-)

Vinter. Och äntligen löste sig problemet med wordpress! Min undulat

 

Nu är det vinter, så kallt, så vi har köpt varma rockar till hundarna, nu myser dom ute, ok lite kallt om tassarna blir det ändå.

Hundmässan är det enda vi brukar gå på varje år, förra året var det ingen på grund av covid, i år hoppar vi över , alltid kul att gå dit, men det sprids ju fortfarande och nu den nya varianten. Även om vi har fått två vaccinationer så hoppar vi över i år.

Äntligen kom jag in och kan kommentera hos några vänner på wordpress ,-)) Så glad för det. 

Jag har ju bara min blogg, har aldrig haft facebook och vill inte ha det heller.

Så då vill jag ju gärna att bloggen fungerar ,-)

Nu börjar önskelistor för julklappar trilla in , på tiden ,-)

Vi vuxna lottar och får en julklapp var, jag är jättelätt att köpa till, önskar mig som vanlig färg och lera så jag kan måla.  Älskar att göra figurer stora som små.

Även där måste jag säga att jag har slöat till...min undulat som jag gjort är inte klar än , det är inte mycket mer än fötterna..... heter det fötter på en fågel ,-)) jag ropade till min man, nu sitter vi båda och funderar  .-)))

En fot är halvklar, den andra fattas ännu, sen är det målningen av fötterna.  Den sitter i en bur i köket. lägger ut en bild , 

Innan mina målningar kommer upp ,-)) här är köket!

 

Har lovat en bild på köket, här kommer den. Så här ser köket ut, fotar innan mina målningar kommer upp på väggarna ,-) Då känns det mer privat ,-)

Äntligen! Vilken tid allt tog.

Kallt ute och lite väl kyligt  inomhus tycker jag.

Stjärnor i alla fönster, en köksgran  kommer runt Lucia. Slingor på balkongen, En liten tomte.  Julkort som sätts upp om det blir några ,-) Det är väl ungefär så mycket jul vi har.  Lite julmusik, glögg och pepparkakor, plus julmat. Vi har skalat ner mycket sen barnen flyttade till eget. Men det känns juligt ändå ,-)

 Ha det gott alla ,-)

Ett möte från lång tid tillbaka, det gör mig verkligen glad.

 

Jätteglad blev jag när jag i en affär stötte ihop med en kollega jag inte sett på omk 23 år ,-)

Sånt är så kul.  Vi började prata direkt och det kändes som igår!

Hon hade det jättefint,  Bytt jobb helt. Utbildat sig till lärare och stortrivdes.

Jobbade nu med lågstadiet..

Sen hade jag lite svårt att fokusera  på shoppinglistan.. ,-)) Så kul att se någon som är så nöjd och lycklig. Och att helt oväntat ses igen.

 

Jag hade själv tänkt  att byta jobb, men då måste jag tagit ett lån. Jag hade då 15 år kvar till  pensionen.

Jag ville bli fotvårdsspecialist..

Men alla runt mig tyckte det var helt onödigt, ta lån för så kort tid!  Nej då skulle jag ha tänkt på det långt tidigare. fick jag höra, det hade jag också, men då vågade jag inte riktigt.

Nu när jag tänker tillbaka så skulle jag ha kört på och gjort som jag ville, bytt jobb.  Så jag tycker att om någon vill byta jobb, spelar ingen roll hur många år det blir, byt jobb! ,-)

Det är sällan jag möter någon från förr......kan bero på att jag inte bor kvar i samma stad. Men jag ser aldrig någon kollega heller, men jag är ju mest ute med hundarna ,-)) Och i en skogsbacke är kanske inte där jag skulle träffa på någon ,-))

För många år sen fick jag en stark känsla, att om jag är uppmärksam så kommer jag att se Kerstin en gammal klasskompis till  mig, mötet skulle vara i en affär, det kände jag på mig.  Så när vi var i olika affärer i den stad jag växte upp, såg jag mig omkring noga. Ingen Kerstin, men känslan var stark så jag fortsatt att titta runt i många år.

Så en dag många år senare  skulle jag köpa ett par sommarbyxor, det skulle bara ta några  minuter....visste vilket par jag ville ha. 

Tittade lite på olika kläder, vänder mig om för att gå ut, ser någon som håller upp ett plagg framför sig och tittar i en spegel. Så tittar jag upp i ansiktet , personen står några meter bort, precis i samma ögonblick möter hon min blick, Och vi båda säger den andres namn samtidigt. Så jättekul.

Jag älskar sånt, sen bär jag med mig den glädjen länge. Sen var det så roligt att hon hade sin syster med sig....som då hade varit bara 2 år när jag såg henne.  Kerstin ropade på sin syster att  hon måste komma och träffa mig . Vilket gjorde mig jätteglad ,-)

Genom alla år har jag träffat på helt oväntat bara tre klasskamrater..

Jag tänker på dom lite då och då och hoppas att de alla mår bra och har det jättefint., för jag hade turen att ha otroligt fina klasskamrater.

Nu blir jag faktiskt tårögd när jag tänker tillbaka, så fina var dom allihop!

Där hade jag tur!

För jag vet att långt ifrån alla har haft  sån tur, 

Har ni andra haft många oväntade möten från förr.?

Vi vann 500 tusen ,-))) eller kunde ha gjort ,-)) Och kommer inte in hos några bloggvänner som har Wordpress!!?

 

Eller vi kunde ha gjort ,-))) om vi varit med i Bytt är Bytt som går på TV. Vi tittar i efterhand på nätet.

Spännande, intressant. Och kul att gissa själv, ibland har vi rätt på några och det högsta. Önskar ju alltid att de tävlande får högsta beloppet! Men i det avsnitt vi såg idag, hade vi båda två rätt på alla föremål, även hur mycket de var värda. Kändes ju kul ,-)  Första gången det har hänt! ,-)

Därför får rubriken vara så att vi vann ,-))  Även om det inte syns på bank kontot ,-))

På väg hem från mamma ser vi det här vackra, nu blev bilden inte så skarp, men inte lätt att fota i rusningstrafiken, men mysigt såg det ut.. 

Några bloggvänner som har Wordpress kommer jag inte längre in för att kommentera, skriver det igen så ni vet.

Det står att jag inte är inloggad, fast jag är det. Mitt lösenord som jag måste skriva in för en kommentar hos er.....det fungerar inte .

TÄNKA på min MAN!

 

Hoppas det fungerar nu med bloggen. Men HALLÅ bloggvän BOSSE! Jag kan inte kommentera på din sida!

Det finns en kvinna här några år äldre än oss, som vi hjälpt rätt mycket.  Hon vill komma med bullar till min man, det låter ju snällt, jag äter inte bullar och min man har slutat.... Så vi har tackat nej, snällt och vänligt flera gånger gånger.  Vi har bakat förr i tiden men slutat med bullar. Nu är hon jättesur på mig för att vi inte tar emot.  Sist vi sågs, blev hon alldeles röd i ansiktet och tog sikte på min man......OHHHH jag skulle ha tagit med mig bullar!!!!! ( Nej tack säger vi vänligt. Då stirrar hon på mig och ser så arg ut...... sen kommer en isande kommentar....Du har en man att tänka på!!!! Så drypande elakt, jag blir mållös. Vi har tackat nej 4 gånger. Räcker inte det?

Vi har hjälpt den här kvinnan mycket så det känns inte kul. Då fortsatte  hon ....Men puddingar då.... ska jag baka puddingar till dig, med blicken till min man. Nej tack säger han.

Varför måste vissa bara  var precis sånna som lägger sig i!

Vi min man och jag tänker på varann! Det är inte att jag tänker på honom eller tvärtom.

Någon vecka innan pratade hon om att bjuda oss på fika vilket aldrig blev av......Men jag berättade då om mina sväljproblem, så att jag kommer bara att dricka kaffe, och varför jag fått sånna problem. Vilket jag hållit hemligt mest hela tiden, jag har haft det i 44 år. Två dagar senare stod vi och pratade ,när jag gick hem i middagstid skrek hon väldigt elakt efter mig " ät inte ihjäl dig nuuuuuuu!!

När jag tog upp det här med henne efter några dagar.... du skyllde hon på att jag inte hade humor......

Det tjatade hon om, ingen humor , ingen humor.....och lyssnade inte på vad jag sa..

Eftersom jag varit mån om att hjälpa henne som anses normal, undrar jag lite nu, vem 17 har jag ställt upp för.