När vi är hos min mamma, för att jag ska kunna prata med henne, det är ju vitsen att vi åker dit, så går min man och hundar till en rastgård som ligger en bit bort. Och hoppfullt kan våra hundar leka med andra hundar.
Nu har min mamma en ovana eller vana att alltid kommentera att min man är borta utan mig!
Så när vi sitter och pratar....så börjar hon...varje gång!
Man måste ju undra...….han har varit borta lääänge! Visst har han!
Nej han brukar vara borta så här länge säger jag.
Man måste ju undra...fortsätter mamma, om han träffar någon intressant....trevlig...och rolig!!!
JA men det gör han säkert säger jag.....och låtsas inte om vad mamma tror.
Det finns väl fullt med trevliga personer!
Men det biter inte på min mamma.
Hon fortsätter och fortsätter...
men kanske han träffar någon trevlig rolig..... läääänge läääänge. Hon småler när hon säger det här.
Jag försöker prata om allt möjligt.....nu när vi har chansen.
Men hon återkommer hela tiden till den här otroligt trevliga som är så kul att prata med som hon fantiserar om att min man står och pratar lääääänge med!
Sen är hon SÅ förvånad när han kommer tillbaka med våra hundar.
Så efter en stund.....när han sitter och vilar framför TV.:n…..
Så lyser hon upp.
Han har gått ut igen!!!! säger hon och ser glad ut.
Nej han sitter och tittar på TV säger jag.
Då slocknar hennes leende!
Hon ser så besviken ut.
Nästa gång vi är där, börjar hon igen....man måste ju undra...om han har hittat någon trevlig och väldigt kul...…..